1

Tråd: Att vara anhörig till en migräniker

Hej!

Jag måste berätta en gullig historia, som hände för ca 25 år sedan. Jag hade stängt in mig i sovrummet med migrän. Sonen, som då var i 12 års åldern var hemma. Jag låg halvdåsande, då jag såg att sonen kom in, stängde dörren efter sig och stod så en stund och sedan gick han ut igen. Jag förstod då att han gick in till mig för att kontrollera om den musik han lyssnade på var för hög. Det tycker jag var rart av honom :-)

Det är nog inte lätt för en anhörig, som måste ta sådan hänsyn till en, som krävs för att man ska stå ut med anfallet. Min man har stått ut med mig i 39 år!

Har ni förstående eller oförstående anhöriga?

Ann-Mari

2

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

När det är jobbiga perioder med flera anfall på få dagar tycker vår dotter att det är synd om resten av familjen som måste ta hänsyn till henne, det ger henne skuldkänslor. Nu är det nästan alltid mitt i veckan som hon har sina anfall och då är hon ensam eller så är det bara jag hemma. Jag brukar också passa på att vila när hon ligger eller läser eller sitter vid datorn. Då har jag anledning att ta det lugnt, positivt för mig men synd om henne.

Eftersom jag också ibland behöver sova för att orka med hela dagen så är alla i vår familj vana vid att ta hänsyn till både mig och dottern.

Helen

3

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Hej!
Här funkar det si sådär med förståelsen,ibland kan min sambo förstå o försöker hlälpa mig på alla sätt o vis.Men ibland verkar förståelsen som helt bortblåst...tror att det är svårt att förstå till 100% om man inte själv är drabbad tyvärr...
Tur att vi har varandra=)
Mvh Camilla.

4

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Visst är det så, att det går ju inte att förstå fullt ut, om man inte själv är drabbad. Min son hade migrän, som liten och det kanske var just därför att han visste och förstod att jag inte orkade med ljud. Han hade själv varit drabbad (jag tror att det hade gått över för honom då).

Ann-Mari

5

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Det va jätte sött av honom. Det är sånna stunder man minns...


Mvh Camilla

6

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Jag har som tur är en förstående sambo och likaså mina 2 nu vuxna barn ,min son har alltid haft lätt att få huvudvärk och har de senaste åren haft några migränanfall, så han vet hur det känns,stackaren.Bland mina bekanta ,och andra släktingar är det väldigt olika hur man blir bemött.Jag har den erfarenheten att de som har besvär av liknande slag förstår, medan de helt friska nog ofta tycker att man kan rycka upp sig och inte känna efter så noga.Även bland arbetskompisar känner jag att de har olika åsikter.Min arbetsledning är som tur är tillmötesgående.Jag har 2 vänninnor som jag när som helst kan "gnälla" av mig hos.Den ena har också svår värk av annan art och vi har långa samtal ibland om våra besvär.Det är guld värt.Men vi ser också till att ha roligt tillsammans.Det behövs absolut för att man ska stå ut.

hälsningar Tessa

7

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Man kan ju också fråga sig, hur många har sett en ligga och vara sjuk och höra kräkningarna? De som jobbar har ju arbetskompisar, som bara ser en när man återkommer återställd.Hur ska de förstå?

De som sett mig under ett anfall, är min man, min son, min svåger och svägerska. Ja, det är inga fler, inte ens min syster eller min mamma har sett mig sjuk. De bara vet att jag är sjuk. Visserligen så fick jag migrän då jag var 10 år, så då såg ju mina närmaste hur jag mådde, men det är ju 41 år sedan jag flyttade hemifrån. Så hur ska andra förstå hur dåligt man kan må, man vill ju inte hålla på och älta i detalj hur den ena kräkningen avlöser den andra. Hur smärtan gör att man gnyr och gråter och önskar sig bort från den.

Visst man får ta vara på de goda stunderna och vara glad åt de vänner, som ändå förstår hur man har det.

Ann-Mari

8

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Så gulligt, ami !  Du har en sønn å være stolt av !

Egentlig fatter jeg ikke hvordan jeg har holdt ut mitt migrene-elende når jeg tenker tilbake.  Jeg har vært ensamstående mamma siden min datter var to år.  Og jeg fikk migrene etter forlossningen.  Jeg husker at jeg sto og krâktes i toalettet og min lille dotter sto ved siden av og kommenterte "det det var eplet du spiste, der var middagen og der var desserten!"   Så det var ikke noe spesielt merkelig for henne å ha mamma i den situasjonen...

Det var ikke lett å være småbarnsmor uten noe familie i nærheten, men jeg var jo ikke vant til noe annet.  Det var så fint når hun ble litt eldre og kunne koke litt te og smøre på kjeks til meg når jeg ble liggende noen dager. 

Men nå bor jeg alene, og for migrenens skuld er det egentlig bra. Jeg bestemmer selv om tv`n skal være på og hvor mye lys jeg orker å ha rundt meg.  Jeg kan selv dra ut telefonjacken og får det helt tyst i huset om jeg vil.  Og nu er jeg faktisk så heldig at jeg har min snille mamma i nabohuset, hun hjelper meg litt med kokt vann og mat når det trengs.

Men det er ikke lett å bli kjent med nye mennesker når man har dette handicappet.  De får liksom så mye negativt "på kjøpet" ....

Kram från Nordbaggen

9

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Eva!

Det måste ha varit jobbigt att vara ensamstående och ha barn och samtidigt ha migrän. Nu kan man väl vara olika mycket sjuk, när man får anfallet. Vissa kanske kan med viss svårighet orka göra saker hemma och då även ta hand om sina barn, andra orkar ingenting.

Jag minns att på sjuttiotalet, så klarade jag av att jobba hela dagen, när jag fick migrän. Fick jag inte tag på maken, så ringde jag min pappa, som fick komma och hämta mig. Då satt jag med spypåsen framför mig. Så blev det att komma fort i säng. Sonen var på dagis, så det blev min man eller min pappa, som hämtade honom. Så jag hade tur, som hade hjälp.

Eva, det alltid trevligt att läsa dina inlägg!

Ann-Mari

10

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Det är alldeles rätt, det om att få ser en när man är dålig och har då svårt till förståelse.Man visar ju inte gärna när man mår dåligt

hälsningar Tessa

11

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Tack for hyggelige ord, Ami !

Og Tessa, det er nok mange som ikke forstår hvor sjuke vi er.  En granne av meg fikk nesten chock når hon fikk se meg da hun ringte på dørren. Hun hadde aldri sett meg med migrene og "backat" ut på trappen da hun så ansiktet mitt.  Jeg hadde røde øgon, svullent ansikt av piller og smerte og var helt utmattet etter to dygn med migren. 

Og så blir det man man gjør det beste ut av saken når man er frisk.  Jeg tror ingen sløsar sånn som meg med bronsepudder, mascara og leppstift når jeg er frisk ut skal ut !  Da vil jeg i alle fall INTE se sjuk ut !

Kram från Nordbaggen

12

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Det finns många sjukdomar/tillstånd som inte syns utanpå. Har ni förståelse för andras sjukdomar tex fibro som så många än idag inte tror finns? Det finns fler sjukdomar/symtom som kan misstolkas.
Här kommer ytterligare ett exempel: Jag har en arbetskamrat som undrade om jag hade lagt märke till en expedit i en viss affär att hon alltid verkade full, Ja jag vet vem du menar men jag tror att det kan vara parkinson eller en annan sjukdom svarade jag som hon skämdes för att hon hade trott att expediten var full.
Jag själv har haft svårt att förstå andras sjukdommar innan när jag var frisk så jag kräver inte att andra ska förstå hur jag har det. De som vill de ser hur jag mår och sedan behöver jag inte förklara mer och det tycker jag är skönt. Varför prata dåligheter med alla omkring mig, det blir jag inte gladare av.
Diskutionerna och frågor har jag använt mina forumvänner på respektive sidor till, här känner jag förståelse och kunskap och stöttning. Jag mår mycket bättre sedan jag började skriva och får råd och stöttning av er.
Hoppas att ni inte missförstår mina tankar för de är inget illa menat.

Kramisar till er alla från Helen

13

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

När det gäller förståelsen för andra sjukdomar, inklusive den man lider av själv, handlar det om information och åter information. Man kan ju inte känna hur en annan människa mår, men man kan ha förståelse att hon/han inte kan göra det eller det. Det är ju inte alltid  sjukdomen  syns utanpå.

I många år nämnde jag aldrig ordet migrän. På mina sjukintyg skrev jag huvudvärk och illamående!!! För i litteraturen var det  våpiga kvinnor, som låg på divanen och hade migrän, bl a i Oncel Toms stuga. Det var inte förrän Migränförbundet bildades och man började informera om migrän, som jag faktiskt kunde säga att jag hade migrän, utan att skämmas.Så i över 30 år sa jag inte migrän, trots att jag led av det. Så skamfyllt kan man en sjukdom betraktas.

Så ju mer information om ens sjukdom, desto bättre. Sedan är det som du säger Helen, man behöver inte hålla på och älta sin sjukdom i tid i otid. Ens anhöriga och vänner vet att man är en "opålitlig" en, som ibland inte kan närvara på allt och ibland måste ställa in saker och ting.

Ann-Mari

14

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Jag visste inte vad migrän var förrens vår dotter drabbades men nu i efterhand har jag förstått att tjejen i min klass som "bara" försvann hade migrän, likadant var det på min förra arbetsplats en arbetskamrat fick "ont i huvudet" och fick gå och vila för att komma tillbaka någon/några timmar senare.

Jag har försökt tänka tillbaka på min barndom eftersom migrän är ärftligt och vår dotter har det och minns att jag hade ofta huvudvärk men min mor sa att det var för att jag inte använde mössa och frös om huvudet. Hennes kunskaper var inte mer och jag vet inte hur många gånger som hon tog mig till läkaren för magsmärtor och han hittade inget fel utan det var antagligen mag/tarmmigrän som jag hade eftersom vår dotter har haft det som liten. Mina teorier men det är inte säkert att det är så.

Kram

15

Sv: Att vara anhörig till en migräniker

Fast jag visste att jag hade migrän. Min mamma kände väl igen symptomen. Så diagnosen migrän har jag haft sedan jag var tio år, men tog aldrig ordet i min mun. Likaså visste jag att min son led av migrän, när han låg och kräktes, fast det var före skolåldern. Jag hade aldrig en tanke på att det var något annat  t ex magsjuka. Har man inte som mamma varit drabbad själv, ja då är det ju inte lätt att tänka Migrän, det första man gör.